Bittes bus

Jag har bott utanför Borlänge i mer än 21 år = mer än halva mitt liv. Men eftersom jag kom hit som vuxen (nåja) var det redan kört vad gäller mitt tungomål. Jag bräker på dalmål. Eller "bräker" är kanske fel epitet: jag har en mjuk och sjungande dialekt som folk antingen älskar eller hatar.

Jag har aldrig försökt bli av med dialekten aktivt. Det är jag alldeles för talanglös för. Däremot har jag väl slipat av de värsta gutturala svängningarna. Om inte annars, så märkte jag det tydligt när jag var i Borlänge i oktober och träffade mina gamla kompisar. Fan, så de lät! :-)

Helt klart är att min dialekt är en klar tillgång som journalist. Jag låter snäll och glad. Och lite puckad. Då känner folk sig trygga, och blottar sig mer än gärna.

Så till syvende och sist är jag väl ganska nöjd med mitt dalmål. Så pass att jag nyligen gick med i en Facebook-grupp.

"DALMÅL IS THE SHIT"

Sist jag ringde till Försäkringskassan eller CSN var när Stockholms slott brann senast. Nästan. Idag ringde jag dem båda. Har äntligen kommit till skott med att se till att Lollos halva studiebidrag går direkt till hennes pappa, istället för att ta omvägen om mitt konto.

Samlar därför kraft och tålamod inför ringandet. Förväntar mig väntetider på minst 45 minuter på båda ställena. Försäkringskassan ringde jag först. Det tog en (1) minut. Därefter CSN. Fyra minuter från uppringning tills jag la på luren! FYRA! Då hann jag prata med två handläggare. Och, måste jag väl tillägga, jag fick precis den hjälp jag ville ha. 

Detta måste väl gå att jämföras med en högvinst på Triss? En sån med skrap i rutan, till och med.

Återstår att se hur lång tid det tar att få hjälp på vårdcentralen. Min korsrygg har värkt i snart en månad, och nu börjar det bli värre. Ringde den där automänniskan, valde "icke-akut". Fick beskedet att jag blir uppringd i dag kl 13.40. Det kanske de fixar.

Men jag faller nog på målsnöret. "Icke-akut" innebär nog en tid i slutet av 2009.

Om jag har tur.

Jag städar idag. Frenetiskt! Startade i morse med lilla toaletten. Skrubbade väggar, lister, element mm. Använde tom en avdankad tandborste. Fortsatte sedan med badrummet. Det är stort. Dusch, bad, dubbelhandfat, toa, högskåp. lådor. Tog ett krafttag med avloppen. Till min stora förvåning hittade jag ett litet, litet handtag där nere i själva "slurpen". Lyfte upp - och ploff! - så lossnade hela insatsen. Intressant. Har bott här i över fyra år och GIVETVIS har jag rensat avloppsbrunnarna flera gånger under den tiden, men aldrig upptäckt denna fiffiga funktion.

En annan upptäckt jag gjorde i samband med handtagsupptäckten är de fynd man kan göra i ett vattenlås som inte rensats på fyra år. Nog sagt.

Nu är det i alla fall så himla rent och fräscht, så jag drog ner till stan och handlade en stor palm till badrummet. Pricken över i!

Den sista, och nog den absolut största och mest omvälvande, upptäckten var det faktum att jag NJÖT när jag skrubbade som min sista dag var kommen. För under en period i mitt liv, var jag en enorm pedant. Jag kunde skura kökstaket kl elva en tisdagkväll. När jag under senare år tittar tillbaka på den tiden, inser jag att det berodde på att jag inte hade något liv då.

När jag träffade min make började livet fyllas med allehanda äventyr och jag kom längre och längre ifrån mitt stora städintresse.

Så nu är jag rädd - tänk om mitt icke-liv kommit ifatt mig?!